Någonstans i en vårdinrättning i huvudstaden sitter en bitter man.
Han har isolerat sig för världen. Hans invaliditet har gjort honom rullstolsbunden och nu vill han inte visa sig för någon mänska. Han skäms. Han skäms för att han inte kan röra sig själv som förut, för att han inte av egen kraft kan gå dit han vill eller uträtta de ärenden som förutsätter en längre eller kortare promenad.
Tiden fördriver han framför televisionen eller med tidningar och tidskrifter.
Tvåhundra meter längre bort finns ett litet café. Där sitter ofta en man i samma ålder, rullstolsbunden också han, tillsammans med sin assistent. På rullstolen finns fartränder, klistermärken som man vanligen återfinner bara på ungdomars fordon. Han bär en mössa med ishockeylagets symboler och väskan är likaså full med dekaler från idrottsliga sammanhang. Alla talar de om fart och fläng.
Han pratar och skrattar glatt tillsammans med sina vänner. Om de två männen träffades, skulle de ha många gemensamma intressen och samtalsämnen, främst från ishockeyns och fotbollens värld.
Men det kan inte förnekas att fartränderna gör ett patetiskt intryck. Att stoltsera med och framhäva sin sjukdom är dock för den enskilde mindre förödande än att förneka och dölja den.
Nu har båda dessa män sökt och fått vård för sina krämpor. Men det finns andra sjukdomar där samhället inte längre ger hjälp och vård, av ideologiska skäl. De drabbade får gömma sig och dölja sin svaghet om de inte hör till dem som övertalats att demonstrativt visa upp den och sin skamlöshet i parader på gatorna.
Synd och skam botas inte genom att man ger dem nya namn och benämningar. Däremot förvärras tillståndet genom båda dessa slag av förnekelse. I själva verket har de ”toleranta” grymt svikit de drabbade och övergett dem.