Oväsendet är öronbedövande.
Som en flock av vrålande vargar störtar bilarna fram. Förarnas betingade reflexer får dem att hejda sig för rött ljus; där samlar de sig till nya samfällda attacker. Det är mörkt och det regnar – rusningstid i huvudstaden. Om en levande varelse förirrar sig ut på körbanan, finns varken tid eller möjlighet att väja.
Utan GPS i bilen måste jag använda mig av min medfödda FMF-applikation och Frågar Mig Fram i de östra delarna av huvudstaden. En mycket gladlynt och tjänstvillig ung dam på rökpaus utanför Prisma lyckas villa bort mig totalt. Hon har en telefon som med yttersta precision visar var jag befinner mig, platsen dit jag är på väg och avståndet dit. Men som beskrivningen är mycket invecklad är den mig till ingen nytta.
Jag tackar henne hjärtligt eftersom jag är en ivrig samlare av onyttiga råd och tips, men just nu regnar det. Till sist finner jag min adress genom att glömma hennes råd och köra på instinkt. Hus sluter sig till hus nästan som i Jerusalem (Ps. 122), alla är de nybyggda och alla ser de likadana ut. Jag vandrar länge fram och tillbaka – när jag slutligen hittat rätt siffra, finns där en klunga postlådor med namn.
Inget namn är det rätta.
Jag ringer kvällens värd. ”Numret kan inte nås.”
Jag ringer en vän på väg till samma plats. ”Numret är inte i bruk.”
Inga mänskor rör sig på gatan. Tiden går, klockslaget för vårt sammanträffande är redan passerat. Ensam som en pelikan i öknen drabbas jag av stigande misströstan då en bil med en kinesisk kvinna som förare stannar och parkerar. På dålig finska förklarar hon att jag befinner mig på fel gata. Namnet är nästan identiskt men rätt gata slingrar sig ologiskt nog… hennes ordförråd räcker inte till men hon visar mig riktningen med handen.
Och där öppnas dörren välkomnande för mig, rummet fylls efterhand med gamla och nya vänner som längtar efter att studera Skriften tillsammans, i gemenskap och värme.
Här slutar verklighetsskildringen och minnenas mardröm tar vid. Hon som hatar slog en gång gemenskapen i spillror – men stannade själv kvar i huset, drev ut mig i mörkret och stängde dörren. Hon skingrade vännerna och förbannade evangeliet. Hon berövade mig barnen med lögner och inställsamt manipulerande inför dem som makten haver.
Ut i kylan, ut i ensamheten!
Det är mörkt och det regnar.
Som en flock av vrålande vargar störtar bilarna fram.
Oväsendet är öronbedövande.