Tidsandan var ute och åkte igen, liksom den 26 oktober (möte 076).
Också nu var det mörkt och regnigt, men eftermiddag. Registernumret noterade jag åter. Ett vittne stod och bevittnade, under ett paraply. Bilen stannade inte.
Déjà vu, allt det där. (Fast denna gång träffades jag inte av bilen.)
Inte heller nu ärnar jag ta reda på vem det var. Men jag såg vem som satt bredvid föraren.
Det är en olycklig man. På min korta promenad hann jag dessförinnan byta ord med tre sinsemellan mycket olika, lyckliga mänskor:
A har repat sig bra efter sjukdomsattacken.
B har fått arbete.
C var belåten.
Delsumman av världens lycka utvisade därför ett positivt saldo för denna eftermiddag här (jär) i november. Varför rubba idyllen?