Det är dagarna efter brittmäss, klara och milda dagar med bistra nätter. På ett torg i Åbo sitter en ensam man, övergivenheten förkroppsligad.
Kring honom brinner lönnarna i rött och gult. De fäller sina löv – över honom, kring honom och på honom.
”— (P)arkens medlidsamma kronor sila
litet ljus kring skalden Wennerbom — ”. (Fröding)
Jag känner honom, jag vet vem han är, men han ger ingen antydan om att han känt igen mig. Bänken står mitt i parken, han sitter orörlig mitt på bänken. Hans skägg har växt och blivit långt.
Det var i Pargas han förklarade sin konstnärsfilosofi för mig en gång. För att öka sin medvetenhet och för att få inspiration brukade han stimulantia. Han målade i breda svep, i lönnarnas och höstens alla färger.
Hans kreativitet och känslighet har nu nått den nivån då elden brunnit ut och slocknat. Att tala till honom är som att knacka på dörren till ett ödehus.
”O säj, var är kransen av konstgjorda rosor du band däj i dagsljus och stigande sol?
Du sitter som död under flygande skyar, din tomma butelj du på vägkanten ställt.
Din ungdom är gången, din Gud haver gömt säj och kvar är den herrn med ett horn och en klöv –
du liknar en margran som torkar i täkten, så rivande ful mellan klibbande löv.” (Dan Andersson)
Mänskligt sett är han ett vandrande skal. Däri liknar han henne som hatar men henne har hatet urholkat.
Vem kan tala så att de hör och förstår, vems röst kan nå fram och uppväcka döda? En enda förmår det.
Det är skymning och mänskorna kring honom blir allt färre. Han sitter orörlig kvar. Också jag ”måste” gå vidare.