«

»

Okt 14

Möten och mänskor, del 069

En av mänskorna i de möten jag skildrat, har nu tagit sitt liv.

En anteckning för de efterlevande berättar om orsaken. Men denna orsak var sådan, att alla fördenskull inte skulle se döden som den enda utvägen.

Det måste mera till innan detta yttersta beslut fattas. Det måste också finnas en desperation i ordets egentliga bemärkelse, en hopplöshet och ett mörker där ingen ljusning längre kan skönjas.

Personen ifråga gav ofta uttryck för denna känsla. Och det gällde då den egna otillräckligheten, oförmågan att leva upp till de krav som ställdes eller upplevdes bli ställda. Om dessa krav var verkliga och realistiska, är ovidkommande. Det var känslan av tillkortakommande som avgjorde utgången.

Tidigare begravdes självspillingar utanför kyrkogårdsmuren. Det är en sed som låter sig försvaras teologiskt och som även innehåller evangelium.

Detta evangelium låter sig inte förstås av de flesta nutida mänskor, kristna eller icke-kristna. Vad tröst kan man hämta av att en olycklig mänska till synes också efter döden stängs ute från mänsklig gemenskap?

Jo, den största av alla: han eller hon begick ett dåd som vittnar om gudsförnekelse i den sista stunden – en handling i otro. Men just för att endast Gud känner mänskans hjärta, vågar vi inte avkunna någon dom – varken den friande, med välsignelseakten vid den vigda jorden, eller den fällande, med domsord där utanför.

Vårt liv lever vi och måste vi leva i tiden och rummet, inom samhällets och de mänskliga gemenskapernas murar och gränser. Våra gravar och minnesvårdar har sina bestämda platser och minnet har sina av sedvänjan helgade dagar och stunder. Men Gud finns överallt, också bortom dessa.