Men inte ens William (8.10.) är en ö.
För att han skall kunna kallas typisk – en typisk helsingforsare – krävs att det finns andra som liknar honom.
Några nästan till förväxling, liksom Helmer.
Helmer sitter oföränderligt utanför åldringshemmet i alla väder. Han röker och han är i den egenskapen förvisad till att förpesta enbart utomhusluften, därtill nödgad av beställsamma byråkraters beslut.
Minspelet är obefintligt som Williams. Sakligheten är densamma. Och hemlösheten – även om hemmet han bebor nu kallas ett hem, för att så skall vara.
För att skilja dem åt, visslar inte Helmer. Hans världsbild förefaller också att vara några grader dystrare.
Men inte heller han är olycklig. Han tar dagen som den kommer, och natten med, och han klagar inte.
Folk klättrar omkring men det gör inte William och Helmer. Och om de verkligen personifierar storstadens anda och om Samuel Johnson hade rätt då han nästan sade: ”Den som är trött på Helsingfors, är trött på livet”, då ville jag lära mig betrakta staden med deras ögon.
Lika uttråkat, lika nyfiket.