Seija Virolainen har inget emot att uppträda under sitt rätta namn.
Hon ägnar en stor del av sin fritid åt fysisk aktivitet, på motionsstigar och i konditionssalar i Kasberget, Hertonäs och Brändö. Denna aktivitet är ett substitut för en byagemenskap som gick förlorad då hon flyttade till huvudstaden, det säger och medger hon själv.
Vad var det hon lämnade? Kon Jaana gör henne närmast poetisk. Det var den äldsta, ledarkon i en besättning på över femtio djur. Konsten att kalla samman korna till ladugården på kvällen är inte bara en svensk-norsk tradition utan det finns också en östfinländsk sång som påminner om den norska.
Till denna blandning av orörd landsbygd och hektiskt stadsliv kan sachertårtan läggas. Det är den som ger Seija hennes levebröd – inte direkt och påtagligt, utan genom hela tillverknings- och försäljningskedjan. Från Herr Sacher och Metternichs Wien till sågspånsbanorna i Hertonäs är vägen inte lång.
Och hur fick jag veta detta? Jo, en granne blev störd av hennes sena övningar.