I natt mötte jag min äldsta son.
Men först en tanke om släktforskning: bland de förfäder jag aldrig blev personligt bekant med finns en person vars levnadshistoria uppvisar en lucka.
Var befann sig denna person ett antal år för länge sedan? Ingen vet, ingen säger sig veta.
Och denna fråga väcker mycket mera intresse än frågan vad de gjorde och tänkte, vilkas boningsort och förehavanden är väl kända. Vårt tänkande tål inte luckor. När vi berättar en historia eller gör oss en historia, skall händelserna följa på varandra i logisk ordning, A skall haka in i B som skall haka in i C tills en mänskas alfabet är fullt.
I drömmen var min äldsta son fjorton år gammal. Det är han inte i verkligheten och det var först irriterande och sedan skrämmande. Jag visste ju att det inte kan vara så. Jag visste att vi har år 2018 nu och att det inte kan stämma – hur kan det komma sig att matematikens lagar inte gäller?
Så får det inte vara! Och jag vaknade med en känsla av stort obehag.
Men när var min son fjorton år, i verkligheten?
Det var han just vid den tid då hatet drabbade mig. Och detta insåg jag naturligtvis inte förrän jag vaknade.
Det var då livet stannade, då brast filmen, då lades allt i mörker.