Den 1 augusti (del 032) skrev jag om tiggeri. Jag prövade frivilligt på det i förrgår, men i lindrigare form. Att stå en timme med Röda Korsets sparbössa i stadens K-affär ger dock några tankar om möten och mänskor.
Med Röda Korsets insignier är man befriad från resultatansvar och man riskerar inte heller att bli aggressivt bemött, åtminstone har det aldrig hänt mig i detta sammanhang. Jag skulle ha haft svårigheter att bemöta seriös kritik mot FRK men sådan förekommer inte heller. Då tänker jag på sådant som att man alltmera åsidosätter svenska språket och att man i organisationens ledning ibland lyft skamlöst höga löner och arvoden.
Platsen var dubbelt intressant genom att insamlaren också står bredvid ingången till Alkos butik i samma byggnad. En tydlig skillnad i klientelet noterar jag: ingen av de som kom ut från spritbutiken med flaskor i händerna gav någonting.
Några bekanta ansikten ser man naturligtvis också – men de som gick förbi utan att se mig var sådana som verkligen inte såg mig. En uniform, i detta fall en väst med Röda Korsets symbol, är ett effektivt sätt att avindividualisera.
Det mest framträdande draget är att alla insamlarna utom jag den dagen var äldre kvinnor. Så har det varit också tidigare år. Däremot är könsfördelningen rätt jämn bland dem som skänker en slant, åldersfördelningen likaså.
I Jemen hungrar fem miljoner i en svältkatastrof som är helt förorsakad av mänskor. Så är det ytterst för hatets skull jag stod där en timme i mänsklighetens historia och för hatets skull jag skriver denna blogg.
Meningslöst? Naturligtvis, som det mesta här i världen är för den som ställer den frågan.