En okänd man kommer mot mig på skogsstigen.
Han stannar och hejdar mig med orden: ”Hej, du måste vara tokig du!”
Det är en av de ovanligare varianterna när det gäller att inleda ett samtal och en bekantskap. En legendarisk sjömanspräst brukade säga: ”Skall vi spotta varandra i ansiktet? Jag heter NN…”.
Den okändes diagnos ovan grundade sig på att han noterat att jag tidigare körde en bil av märket Volvo och nu bytt till ett annat. Volvos värde varar. Gör man sig av med den, kan man inte vara vid sunda vätskor.
Nils Ferlin kunde se sina medmänskor som medlemmar av ett kringresande cirkussällskap och genomskåda dem:
Atleten såg jag väl, och panterfällen
— att panterfällen var av billig ull —
och clownen såg jag: han var punktligt full,
när föreställningen var slut för kvällen.
Det började i Sverige och spred sig snabbt i Finland – att tala om mänskor som skådespelare i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Vi har blivit roller. Man undrar hur vi klarar rollen som det ena eller andra – som mor, som far, som make, som makalös, som vad som helst.
Men livet är inte teater även om vi ter oss löjliga med våra grimaser och saltomortaler. Dess kärna är allvar. ”Betänk livets korthet, dödens visshet och evighetens längd.”
Sen såg jag dem när de från staden foro
— med clownen var jag redan du och bror —
att deras löjlighet var ganska stor.
Dock intet vet jag hur de innerst voro.
Den sista raden är den väsentliga hos Ferlin, under ytan på honom själv och dem han betraktar. Men att se en mänskas innersta och se valv efter valv av hat och ondska öppna sig, är den enda skräckupplevelse jag vet som är värd namnet.
Därför behöver man möten sådana som Volvomannens som distraktion och avledning. Han är en hedersman, en vänlig själ som inte skulle begå Korsspindelns svek.
PS. Det var min son som fick den.