Varför konstnären i det föregående valt att framställa moderskärlekens begrepp i hästhamn, vet jag inte. Kanske för att betona det biologiskt betingade i denna omsorg, så som också Jesaja gör: ”Kan då en moder förgäta sitt barn, så att hon icke har förbarmande med sin livsfrukt?” (49:15)
”Nej”, är det underförstådda svaret, och ”ja” är ibland den förträngda men reella sanningen. Roten till ordet ’förgäta’ är gemensam med ordet ’gitta’ – att gripa om, bry sig om och ta sig an.
Jag vet vem jag skulle porträttera om det gällde att avbilda modershatet. Då talar jag inte om den djuriska instinkten att ge sina små mat och kläder och mera sådant. Jag avser i stället det hat som tar sig uttryck i önskan att beröva barnen det som skiljer dem från djuren – en mening med livet och därmed också med döden.
Hon som hatar valde att göra dem främmande för den kristna tron. Och åter var det inte trosutövandets yttre former det gällde, utan vördnaden och respekten för Kristus själv.
Inför Honom kan hon aldrig försvara sitt brott. Till det yttre kan hon i församlingen lyssna till de predikade orden och låtsas ta till sig syndernas förlåtelse med menigheten i övrigt. Ingen vet ju att hon framhärdar i sin synd, ingen vet att hon varken sökt eller fått förlåtelse av den och dem hon i främsta rummet förbrutit sig mot.
Ordet ur Jesajas bok, Guds tilltal genom profeten, fortsätter: ”Och om hon än kunde förgäta sitt barn, så skulle dock icke jag förgäta dig.”
Om detta berättar statyn och konstnären inget. Men denna kunskap är till både dom och frälsning. Till dom för henne som dör med sin gärning oförsonad, till frälsning för henne som bekänner det onda medan det ännu heter idag.