Jag vandrade längs stranden när störtregnet kom.
Det var så häftigt att jag sökte skydd. Här började något slags rastområde och ett obestämt tak på fyra pelare täckte en betongplatta med några plaststolar.
En kvinna i femtioårsåldern och ett yngre par med ett litet barn satt där redan. Var det en privat tillställning? Nej, de hade också sökt skydd för ovädret. Och den äldre kvinnan bjöd på en kopp kaffe ur deras termos.
Hon var livlig och pratsam. Utan att få tillnärmelsevis lika mycket i retur lät hon mig veta det mesta om sig själv – så föreföll det i alla fall. Och om barnen och barnbarnet.
Men en tid senare fick jag veta ännu mera. Kvällstidningarnas löpsedlar – pestflaggorna – visste berätta om en kvinna som bedragits på stora summor av en falsk general från USA.
Beskrivningen passade in. Hon hade hög utbildning och en hög tjänst och jag tror att hon kommer över det för sin livliga öppenhets skull. Men varför trodde hon sin trestjärniga general?
I ett kristet land tar vi för givet att vi talar sanning för varandra, särskilt i livets allra viktigaste angelägenheter. Vi kan inte föreställa oss att någon är ute för att svika och bedra, allra minst när trohetslöftet beseglas med en ed inför allsmäktig Gud, Hans församlings tjänare och närvarande vittnen.
Ja, hon ”kommer nog över det”, som experterna uttrycker sig. Hon fick knappast ett dödligt sår.
Regnet upphörde och jag vandrade ensam vidare.