Fyra ligister närmar sig hotfullt min bänk.
Men i solen krymper de snabbt ihop till fyra flickor i 11-årsåldern, i en fantastisk utstyrsel. Det är inte maskerad eller cirkus i stan, det är deras vardagsmundering – trasiga knän, ringar och kedjor, bara hudytor, färgade hårtofsar på i övrigt rakade hjässor, klädstilar blandade bortom modejournalernas yttersta förstånd.
Två sätter sig bredvid mig, två står. Och mitt i denna mörkaste Helsingforsförort hör jag att de alla talar svenska. Dock är de för det mesta koncentrerat böjda över sina mobiltelefoner – dessa är inte av olika märken och modell. Och gruppen har formerat sig som för en tavla av Edelfelt.
Om jag hade en likadan telefon, skulle jag ta ett artistiskt fotografi. Nu väntar jag på bussen, som dröjer – och dröjer. Enligt displayen uppe i hörnet på busskuren kommer följande buss ständigt om ca 0 minuter.
Till sist reser jag mig upp för att börja gå i stället och överraskar de fyra med ett tilltal på deras modersmål: ”Nu får alla sitta!”
Fyra identiska, vänliga leenden, fyra samstämda ”tack!”.
Men ingen av dem niger.