Också vid Lojosjöns stränder finns bänkar, utströdda av en givmild hand.
Jag satt på en av dem när en äldre man stannade sin cykel och uppgav att han ämnade ta en simtur.
Han inledde också ett samtal som ledde till att han satte sig bredvid mig och berättade. När jag fick frågan om min hemort, undrade han om jag också var svenskspråkig? Vi övergick alltså till ärans och hjältarnas språk och nu blev cirklarna snävare – gemensamma boningsorter, gemensamma bekanta.
De senare var lyckligtvis sällsynta (man vet aldrig). Men han hade evakuerats från Karelen som fyraåring – ibland stannade tåget och man gömde sig i skogen när ryska bombplan närmade sig. Vad tänker en fyraåring om sådant? Pappa, mamma, varför vill de döda oss?
Nu var han gammal och hans hustru var i sämre skick än han, hon satt mestadels hemma medan han var mera rörlig; tre gånger om dagen simmade han i sjön under den varma årstiden.
Eftersom han så ofta talade om och betonade att deras liv närmade sig sitt slut, tänkte jag på att han, liksom så många av de mänskor jag här berättat om, var en av dem som jag aldrig kommer att återse. Men när vi till sist tog avsked och han vadade ut i den långgrunda sjön, var jag inte längre lika säker på detta.
För kring halsen bar han, blänkande i den sjunkande solens strålar, en kedja med ett stort kors av silver.