«

»

apr 27

1911: Maurice Maeterlinck

Maurice Maeterlinck var en framstående företrädare för den symbolistiska litteraturen. Som våra drömmar också betjänar sig av symboler, förefaller många av hans verk drömska. De är flyktiga, undanglidande, antydande. Många av dem har tonsatts eller framförts med musik. Jean Sibelius har som en av flera kompositörer tagit sig an Pelléas et Mélisande. Claude Debussy gjorde en version till opera.

Maeterlincks verk framfördes i ett av honom inköpt gammalt kloster, på ett sätt som påminner om hur Richard Wagner försåg sina egna kompositioner med den lämpliga omgivningen.

Men åter till Pelléas och Mélisande. Bland dess många symboler finns först och främst den som betonar tillvarons varandra motverkande krafter, skapelse och förstörelse. Eros och Anteros är enligt Maeterlinck de krafter som styr oss. Tanken är ingalunda ny i litteraturen, Stagnelius skriver i Suckarnas mystér:

Tvenne lagar styra mänskolivet.
Tvenne krafter välva allt, som födes
under månens vanskeliga skiva.
Hör, o mänska! Makten att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Skilda åt i himlen,
en och samma äro dessa lagar
i de land där Achamot befaller,
och som evig dubbelhet och enhet
fram i suckarnas mystèr de träda.

I detta spel lämpar sig vattnet väl som symbol – redan i de två huvudpersonernas namn har vi likvidorna LL och L, de återkommer hos de andra personerna, vi har också många vattendrag i de älskandes omgivning. (Sibelius har inte framhävt detta element – hans ursprungliga musik till Pelléas och Mélisande betonar det luftigt lätta i detta älvaspel och han målar naturen på ett sätt som pekar fram mot hans senare symfonier.)

I Maeterlincks mystär är tillvaron en cirkel av födelse och död och vi dras med nödvändighet in i denna oavlåtliga växelverkan. Då utplånas också skillnaden mellan ont och gott och individens ansvar försvinner. Hon hatar därför att hon måste hata. Det är en lättvindig ursäkt för de förment djupsinniga.

Maeterlincks mest lästa verk hos oss är antagligen de mystiska essäerna i Le trésor des humbles, översatt som De ringes rikedomar. Det fanns en tid när man också läste sådant.