På sin tid jämfördes och jämställdes han med Goethe. Paul Heyses prosastil ansåg förebildlig och hans utarbetade stilteori var en mönsterbild för många förhoppningsfulla författare. Priset fick han också bl.a. för en ”fulländad” konstnärlighet. Man kan alltså inte nå högre.
Kanske är man på vår tid inte heysereif?
Det är framför allt hans noveller som var fulländade. De är dramatiska – Heyse skrev också dramatik – och mycket känsloladdade. De framställer mänskor i olika etiska plikt- och pliktkollisionssituationer. Bakgrunden skiftar, det är lantliga och stadsmiljöer, höga och låga. Mänskan är det viktigaste.
En resa till Italien var dock särskilt betydelsefull och gav Heyse stoffet till hans mest berömda novell, L’Arrabbiata. Heyses novellteori, den s.k. ”falkteorin” blev berömd. Hos Boccaccio finns en fattig, förälskad yngling som tillreder sin enda ägodel, en falk, som mat åt sin älskade. Falken är här detta särskilda emblem, ett emblem måste återfinnas i varje novell, som dess grundmotiv och kännetecken. Här är det Laurellas bett i Antonios hand… läs!
Men de mest skakande berättelserna hos Heyse är de där en mor ställs inför maktbudet att hon måste förneka sitt barn. Så sker aldrig. Heyse visste att inget omänskligare monster finns än den mor som offrar sina barns välgång för sina egna syften. Heyse var väl förtrogen med kärlek och obrottslighet tillgivenhet mellan mänskor men ett sådant hat som Korsspindelns hade kanske inte ens novellkonstens mästare förmått skildra.