År 1898 dog sagofarbrorn, Zacharias Topelius. Också min morfars mor har suttit i hans knä liksom barnen som leker staty kring honom i Helsingfors.
Selma Lagerlöf var en av Topelius’ beundrare och hon skrev en kort biografi om den unge Topelius. Båda har de författat berättelser om en ring: släkten Bertelskölds (Fältskärns berättelser) resp. Löwensköldska ringen. Denna ring är en släktklenod med övernaturliga egenskaper, den bringar sin ägare lycka eller ofärd.
Så spinner all skönlitteratur vidare på vad andra skrivit och tar vid där andra slutat. Den magiska ringen – eller föremål med särskilda egenskaper som traderas – är ett välbekant motiv i folksagorna i många länder. Kanske är också sampo ett sådant föremål?
Men ringen symboliserar trohet. Vigselringen är av guld och den har varken början eller slut liksom även äktenskapet upphör först i döden.
Varför förekommer detta motiv överallt på jorden, i myt och sagor liksom också i lagstiftning och rättskipning? Därför att mänskan har ett samvete. Hon har ett samvetande, συνείδησις, med Gud som säger henne vad som är rätt och fel. Det är förmörkat av syndafallet men det visar oss alltid rätt där det upplyses av Guds eget Ord.
Topelius’ och Lagerlöfs historiska sägner samt deras sagor och legender är ofta fantasirika, deras historieskrivning ibland överdrivet patriotisk men alltid med- och inkännande antingen de skildrar proletärerna i Helsingfors eller avsigkomna kavaljerer och gör det från gåsryggens höjd eller från högsta grenen av Harjulas högsta ås.
Ringen ges vidare från släktled till släktled, den ges av man till kvinna, och på trohetsbrott följer alltid död och vanära, armod eller vansinne.
Och det är inte en saga.