”Konsulerna” heter i svensk översättning författarens hos oss mest kända verk, ”Travnička hronika. Konsulska vremena” som alltså utger sig för att vara en krönika över den bosniska staden Travnik under konsulernas tid. Denna tid är åren 1807-14, ett osmanskt vesirat. Och i en närbelägen, idylliskt orörd stad installeras franska och österrikiska konsuler.
Maktförhållandena växlar i Turkiet och i Frankrike, varför inte heller Österrike längre har behov av en representation, och konsulerna dras bort. Dessa regimers marionetter är tänkande och kännande marionetter men dock marionetter. Deras liv är bestämda av andra intressen än deras privata och av andra önskemål än freden.
Marskalk Tito kallades ”den ende jugoslaven”. Ivo Andrić överskrider också jugoslaviska gränser i sitt författarskap, paradoxalt genom att visa hur ensamhet och rädsla förenar olika folk och nationer samt företrädare för skilda kulturer och trosriktningar. Om Marionetterna skrev ju Bo Bergman:
Det sitter en herre i himlens sal,
Vilken är den känsla Bo Bergman med denna dikt ger uttryck för? I mitt tycke högmod – och hat. Det är lätt att bortförklara sin egen ondska med att den är ödesbestämd eller med att andra gör lika mycket illa. Men det är bara bortförklaringar. Hos Ivo Andrićs marionetter ser man dock, om också i varierande grad, ärlighet och strävan till sannhet i mänskors möte.