Man kan förstås läsa Steinbecks Pärlan och Hemingways Den gamle och havet jämsides, om man vill.
Dessa parabler har uppstått i liknande klimat och representerar likartade stilar. Båda författarna erhöll sedermera Nobelpriset. The Pearl utkom 1947, The Old Man and the Sea 1952. Och i båda verken för huvudpersonen en tröstlös kamp för något vars värde andra vill förkasta.
Den stora fisken är bara ett skelett. Den stora pärlan, säger köpmännens kartell för att bedra dess upphittare, är en överstor, värdelös kuriositet.
Men ytterst läser vi naturligtvis om Kinos kamp med liknelsen om pärlan i Bibeln som bakgrund. En köpman, säger Jesus, finner en skatt i sin åker och han går bort och han säljer allt han äger och han köper den åkern. Och en köpman finner en dyrbar pärla och säljer allt han äger för att få den. (Matt. 13:44–45)
Guds Ord – evangeliet – är en sådan pärla, en sådan skatt. Antingen tas det mot i tro och glädje eller förkastas det helt, man förnekar dess värde trots att man innerst inser att detta ändå måste vara det enda av värde i världen.
Och de gudomliga ordningarna – bland dem äktenskapet och den äktenskapliga troheten – förkastas på samma grunder. Men Kino håller fast vid, han vet, att hans pärla inget missfoster är, utan en skatt av omätligt värde. Han vet också att ett löfte är ett löfte och att ett svek är ett svek, hur många och inflytelserika de än är som vill försäkra honom om motsatsen.
Han går under i sin kamp. Santiago tycks också ha förlorat sin strid med havet. Men vad dessa berättelser kanske vill lära oss, är att bådaderas förlust var en seger och dessutom den enda seger som var striden värd.
Hon som hatar vill kuva samveten med våld. Hon tror att det lyckas, därför att hennes eget är så beskaffat att det låter sig köpas.