Det uppseendeväckande med Один день Ивана Денисовича är att ingenting uppseendeväckande händer. Ivan Denisovitj’ dag har varit en dräglig dag, en bra dag, i all dess nöd och torftighet.
Priset till Solzjenitsyn var ett uttalat politiskt pris, liksom de till Böll och Neruda något år senare. Hans personliga popularitet i Sovjetunionen var i början stor men förflyktigades snabbt, mycket snabbt, efter väldets sönderfall. Liksom Gorbatjovs var Solzjenitsyns popularitet större i Väst än i hemlandet.
Världen vill gömma att ondskan har existerat. I Solzjenitsyns fall kommer därtill att han talade om kristen moral. Hon som hatar började vid en bestämd tidpunkt hata den kristna tro hon tidigare bekänt sig till. Naturligtvis kunde hon fortfarande visa upp sig och sin skam i kyrkobyggnader och rentav medverka i programmet – om det var ofarliga gudstjänster det gällde, dvs. sådana som förrättades av likasinnade i prästakläder.
Men evangeliet förnekade hon och tålde det inte längre.
Och ändå kan hon inte ur sitt sinne utplåna det faktum att hon en gång hört det och fått veta att ingenting i världen kan försvara och rättfärdiga hennes svek. Hon har brutit sin heligaste ed, hon har rått övergett och misshandlat den hon lovat evig kärlek och trohet.
Och nu flyr hon, flyr, flyr, flyr.