Czesław Miłosz är en fascinerande tänkare, han tänker med pennan, han är skriftställare och filosof på samma gång. Han utvinner många nya insikter t.ex. i sin fascination av Emmanuel Swedenborg. Denne fantast var tydligen mindre fantastisk än man vanligen anser – det finns ju en konkret och fast grundval också för de luftigaste sprången.
Men detta intresse visar Miłosz’ egen benägenhet att knyta samman trådar och dra linjer där trådar förut inte funnits och i obefarna landskap. Och han är ingen abstrakt filosof med yrkesfilosofens slagord som käpphästar.
Om man stundom tvivlar på existensen av en europeisk identitet, gör Miłosz sitt bästa för att skingra dessa tvivel. Kanske lyckas han ibland.
Och denna identitet har en moralisk grund (de som inte tål ordet, kan ersätta det med ”etisk”, det betyder precis samma sak men föredras ju av någon anledning av de kulturella).
Kampen mot våldets alla yttringar och hatets, det är dock en gemensam kamp. Det finns en okatalogiserad corpus av europeiska texter för rättvisans och frihetens sak. Hon som hatar är föremål också för Czesław Miłosz’ analys, och alla europeiska tänkares av rang. I historiens vågrörelser kan våldets ideologier röna stor uppskattning och anslutning också hos oss men den gemensamma kristna värdegrunden tvingar alltid till besinning, förr eller senare.