Jag råkade se en lapp, ett kort skriftligt meddelande som min hustru skickat mig och som nu i efterskott berättar för mig att hennes hälsa vacklade redan då. Det gäller ett alldagligt ärende men det ödesdigra är det uttryck som där finns: ”vi tycker”.
Nej, det är inte pluralis maiestatis – men nästan. Med ”vi” avser hon nämligen sig själv – och våra små barn! Hennes äktenskapsbrott och svek förbereddes på detta sätt i förväg, genom att hon slutade tala om barnen med mig som med en jämbördig partner – i stället förutsattes de vara hennes, bara hennes, hennes egendom, och i allt dela hennes åsikter och kapriser innan de själva var stora nog att kunna formulera dem.
Och det svek och den mened som ett normalt samvete inte skulle härda ut med – var detta ett slags förberedande träning? Offret måste först fråntas sin mänsklighet – sedan kan man slå till! Han är främmande. Far hör inte till oss. Han är en utomstående, en Annan, han tycker inte som vi. Kommer och låter oss slå’n!
Peter Kien, världsledande sinolog i Canettis Die Blendung, blir galen genom sin hushållerska. Han är en misogyn som behärskar de kinesiska skrivtecknens hemligheter till fullo men som inte tål konfrontationen med mänskornas värld.
Bibliomanen Kiens tilltagande vansinne förefaller mig inte trovärdigt skildrat i Welt/Kopf-dialektiken med huvudet i världen och världen i huvudet, som namngett bokens två delar. Canetti har sagt att Berlin, där han skrev detta, föreföll honom vara ett dårhus i jämförelse med det gemytliga Wien. Men man kan också hävda att denna senare överdimensionerade huvudstad i det sönderfallande österrikisk-ungerska riket bjöd på många tankeriktningar som idag förefaller överspända och överhettade.
Till slut bränner Peter Kien upp sitt bibliotek – och sig själv. Eldsvådan – ja, den skall väl läsas på wienskt-freudianskt sätt, som i Hj. Bergman Chefen fru Ingeborg. Inte berlinskt, i skenet från riksdagshusets lågor.
Canetti betonar Peter Kiens mani genom att framhålla att han har 25.000 böcker.
Kanske var det mycket på den tiden?