I högmässan i söndags stötte jag på en gammal bekant. Vi drog oss till minnes gamla tider och våra barns födelse. Han sade: ”Då din äldste son fick heta Kristian och den andre Martin, väntade jag bara att den tredje skulle få heta Fredrik Gabriel!”
Den som förstår detta, förstår det. Men jag anförde detta exempel inte som en gåta att lösa utan för att visa vilken betydelse vi dock vant oss att tillmäta namn. (Dvs. på den tiden, då de små inte fick heta Lynn eller Kevin, också i Svensk-Finland.) Nomen est omen, eller namnet tänktes åtminstone utsäga något om barnet eller de förhoppningar eller föreställningar som fästes vid det.
Toni Morrison ger sina huvudpersoner namn som betyder något. I Solomon’s song har vi Milkman i en central roll. Guitar, Hagar, Ruth, First Corinthians… allas namn har något väsentligt att berätta. Man börjar ana hur det är möjligt för en mänska att flyga – sådär som fiolspelande judar hos Chagall. Åtminstone korta sträckor, över ett lågt hustak i Vitebsk eller så.
Henne som hatar, dvs. Korsspindeln, har jag ibland också kallat Mimosa. Det för detta sensitivasläkte i familjen ärtväxter kännspaka är att växten faller samman vid beröring. Det är som om den helt saknade stadga i sig själv. En motgång eller prövning för en mänska utan egen ryggrad eller kurage gör att hon genast ropar på hjälp av andra – av myndigheter, professionella hjälpare, terapeuter, läkare, advokater.
Det gäller också de stötar som inte förorsakats av andra utan av hennes eget samvete. När det gör sig påmint, tar hon inte itu med den utmaning det formulerar – utan faller samman, ropar hjälplöst på utomståendes bot för det inre övervinnande som skänker normala mänskor själslig styrka. Piller! Terapi!! Semester!!!
Men det finns också inre styrkeövningar. Tyvärr har man lett henne på avvägar också i detta genom att uppmana henne att systematiskt bejaka sitt och omgivningens bedrövliga tillstånd, att göra sig psykiskt hemmastadd i eländet, att med andningsövningars hjälp förbli passiv och hålla behovet av en själens storstädning på avstånd.
Och så blir den andra villan värre än den första. Hon lider, hennes omgivning får lida än mer.
Men den riktiga mimosan är en växt, en ärtväxt, utan förstånd och vilja. Och hon som hatar är dock, borde vara, en mänska. Hon har tom. varit en kristen mänska. Hon borde veta lösningen.
Toni Morrison kommer lösningen nära i de sista meningarna i Solomon’s song. Om man förstår henne rätt.
( PS. Stor månde förvirringen ha varit när han fick heta Erik. )