Blindheten har jag flera gånger berört här – oförmågan att se verkligheten sådan den är och framför allt sig själv. ”Blindheten” heter också i svensk översättning José Saramagos Ensaio sobre a cegueira. Syntestet, alltså.
Det finns inget psykologiskt syntest där bokstaven E i varierande storlek och rumslig position kunde förevisas patientens själ. Det är väl att ett sådant inte finns. Det skulle bli ytterligare ett medel till missbruk i ett sjukt samhälle. Jesus säger: ”När en blind leder en blind, faller båda i gropen.”
Den kollektiva blindhet som boken handlar om, har drabbat många samhällen i historien. När tillnyktringen skett, kan vi peka ut dem. Oss näraliggande i tid och rum är Sovjetunionen och stalinismen samt Tyskland och nazismen. Men vad heter vår blindhet? Någonstans bland oss finns antagligen också nu de som sett dess namn.
Saramago själv var ateist, dvs. gravt synskadad, men han hade förmågan att särskilja ljus och mörker visavi jordbundna oförrätter. Därför inskränker han sig till att syfta på omänskligt och grymt beteende i allmänhet – om han blivit rätt förstådd. Läkarens hustru, hon som inte drabbats i romanen, är ensam född med klarsyn.
Det är kanske ofruktbart att spekulera i vad blindheten är hos Saramago. Mera givande är att läsa hur han föreställer sig att samhället och dess ledare reagerar på denna oväntade händelse. Man misstänker konspirationer och komplotter, de blinda sätts i karantän, undantagstillstånd utfärdas etc.
De som makten haver tar också detta tillfälle i akt att cementera sin ställning.
Nog om Saramago och världsliga saker. Jesus säger: ”Till en dom har jag kommit hit i världen, för att de som icke se skola varda seende, och för att de som se skola varda blinda.”
Vad betyder det? Orden riktades till fariséerna, de självrättfärdiga som trodde sig se allting klart.
Ser jag själv klart? Ja, förutsatt att min utgångspunkt är riktig: att det aldrig är en god gärning att medvetet göra en annan mänska ont.