Mario Vargas Llosa är ingen sympatisk person. Det är inte heller hans protagonist i Travesuras de la niña mala (på svenska litet menlöst översatt som Den stygga flickans rackartyg).
Som så många andra latinamerikanska författare har även peruanen Vargas Llosa tjänstgjort som diplomat och hans politikerkarriär kröntes av en kandidatur till presidentposten. Han är därför en berest man och det är även la niña mala, en kvinna som möter honom på olika platser i världen och som förorsakar honom mycket lidande och obehag – men han dras ändå ständigt till hennes sällskap.
De orter som nämns i boken är sådana som Vargas Llosa också besökt i det verkliga livet. (Om Finland säger han att vårt land är rent och att våra åldringar är vackra.) Det är därför berättigat att ge boken en självbiografisk tolkning och författaren har själv sagt att den är den första kärlekshistoria han skrivit. Det är en olycklig kärlek den handlar om.
Vargas Llosa ger i sina offentliga framträdanden ett intryck av skrytsamhet och av att vara uppfylld av tanken på sin egen persons betydelse. Hans förhållande till la niña mala, och hennes till honom, har också en självisk utgångspunkt.
Det är därför nästan en naturlig sak att de ständigt sviker och ljuger för varandra. Men när författarjaget i bokens slut frågar varför alla de händelser inträffat som han relaterat, svarar hon att det kanske var för att just denna bok skulle bli skriven.
Lidandet är inte meningslöst i den betydelsen att Korsspindelns ondska inte skulle vara kontrollerad och bestämd av en högre makt än hon själv. Gud tillåter hennes ondska. I Livets bok finns meningen med vårt livs skiftande begivenheter upptecknad sedan tidernas begynnelse.
Men ingen, ingen förmår vända ett enda blad i den för att få en glimt av kommande dagar, till sin tröst eller förtvivlan.
Kanske, kanske är omvändelsen nära för henne som hatar.