I samlingen Sorgegondolen skriver Tomas Tranströmer:
Våren ligger öde.
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.
Det enda som lyser
är gula blommor.
Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda.
Det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.
(April och tystnad)
Sveket, livslögnen, bedrägeriet – de är alla Tomas Tranströmers ständiga motståndare genom hela hans produktion. Det kommer till uttryck redan i det faktum att hans produktion är liten till omfånget, diktsamlingarna få och tunna, dikterna jämförelsevis korta, orden valda med ytterlig omsorg.
För varje fåfängligt ord skall vi nämligen stå till svars på domens dag.
De fåfängliga är de sysslolösa ord som inget gott uträttat i världen, som missat målet, som är bara ljud, som kastats ut med en medvetet falsk denotation, i avsikt att såra och skada.
Kanske bär dikten spår av att vara tillkommen efter det slaganfall som förlamade Tranströmers ena arm. Men ord som ’sammetsmörka’ och ’skugga’ delar utrymme med ’lyser’ och ’glimmar’. Den löftesrika månaden april står bredvid tystnaden i diktens rubrik.
I Pantlånarens fönster ser jag silvret jag inte har råd att lösa ut. Man har fråntagit mig det dyrbaraste jag äger. Det står inte i min makt att återta det. Hon som hatar har överlämnat sin själ, och alla dem hon en gång anförtroddes, åt den mörka makten.
Och ändå lyser gula blommor. De lyser!