Ximen Nao och hans sju liv är en av Mo Yans böcker. Verket är en politisk allegori men också mycket annat. Ximen Nao avrättas i sin egenskap av storbonde under Mao Zedongs landreformer och återuppstår i olika djurgestalter. Som djur betraktar han och kommenterar sedan samhället och dess förändringar. Hans intellekt är mänskans men hans livsyttringar är bestämda av ifrågavarande djurs biologiska förutsättningar.
I grishamn är Ximen Nao mycket ambitiös och kommer sig upp till den grad att han lär sig att klättra i träd. Han betraktar sedan gärna världen från denna upphöjda position.
Bara för de läsare som är förtrogna med finsk poesi rinner kanske en annan dikt i hågen, det är Aaro Hellaakoskis ”Hauen laulu” i samlingen Jääpeili (1928):
Kosteasta kodostaan
nous hauki puuhun laulamaan
kun puhki pilvien harmajain
jo himersi päivän kajo
ja järvelle heräsi nauravain
lainehitten ajo
nous hauki kuusen latvukseen
punaista käpyä purrakseen
lie nähnyt kuullut haistanut
tai kävyn päästä maistanut
sen aamun kasteenkostean
loiston sanomattoman
kun aukoellen
luista suutaan
longotellen
leukaluutaan
niin villin-raskaan
se virren veti
että vaikeni
linnut heti
kuin vetten paino
ois tullut yli
ja yksinäisyyden
kylmä syli.
När ni nästa gång hör en gäddas sång från trädtopparna, minns att tvånget till sång är gemensamt för allt vad mänska heter. Kanske, kanske också för de omänskliga.
”Sången är av sorg upprunnen”, sade den visa Runotar hos Topelius till en yngling som kom för sent, ”men är sångens gåva funnen, / se, så är din sorg försvunnen, / oförgänglig glädje vunnen.”
Runotar är överoptimistisk.