Alice Munro har jämförts med Anton Tjechov. Men där ryssen skildrade sin landsmans eller -kvinnas широкая душа, kulneffsk också i sin resignerade melankoli, har de munroska själarna ett ögonskenligen mindre format. (Kanske liknar de dock Ishiguros själar i sitt samspel.)
Det är också svårt att minnas den s.k. handlingen i hennes noveller efteråt. Däremot minns man att man läst dem och kvar står det bestämda intrycket att de inte har något att säga som inte redan blivit utsagt, minst lika vältaligt, av någon annan.
Och i detta liknar de ju de flestas liv. Vår livslyckas eller -olyckas mått rågas av småttigheter.
Själva skrivandet tycks för Munro viktigare än det s.k. ”budskapet”. Från början av sin bana undvek hon tragiska slut på sina berättelser.
Kanske är hon en författare för dem som har böcker om självförbättring som bredvidläsning och för dem som virar in halvätna smörgåsar i plast i kylskåpet. Kanske skriver hon för att förneka allt, både sin egen skuld och andras. Kanske är hon den stora Låtsare jag sökte för några inlägg sedan.