Etty Hillesums dagbok, som jag några gånger hänvisat till, är en fascinerande läsning. Man kan följa med hur hon som holländsk judinna blir fullständigt klar över att nazismens mål är det fullständiga utrotandet av hennes ras.
Omkring henne försöker mänskor ännu intala sig att det är ett missförstånd, att det finns hjälp att få utifrån, att tyskarna kan talas till rätta osv. Mitt i allt detta beslutar hon sig för att inte söka eller utnyttja möjligheter att fly utan att gå i döden med öppna ögon men med bevarat inre lugn och besinning.
Utan jämförelser i övrigt är läsningen också fascinerande för den som i sitt privata liv kanske först trott att en medmänskas hat är en övergående företeelse, något som mattas av och slocknar med tiden, tills man inser att detta hat som man drabbats av inte kommer att förändras.
Hon som hatar hatar med den sinnessjukas hat, hennes mål och syfte är verkligen förintelsen, hon är beredd att döda. Det tar tid att förstå sådant när man lever i en omgivning där hatets yttringar omkring en ändå är ”normala” – snabbt uppflammande aversioner eller bestående men dock någorlunda rationella känslor.
Vädjande i yttersta dödsnöd och ångest har förklingat inte bara ohörda utan de har föranlett henne som hatar att ytterligare sparka den som ligger slagen.
Då blir det tid att ta avsked av världen, av mänskorna, av livet – och av barnen, barnen! Och döden är inte längre ett hot och en förskräckelse utan slutet på en plåga och befrielsen från ett förtryck. Din tid är nu kort. Ännu hinner du kanske göra något för din nästa. Skynda dig.
Etty Hillesum skriver inte så mycket om varför hon gör det men hon tar sig ofta tid att läsa något av Rilke. Mer om detta i det följande.