«

»

Jan 17

Sorgespel

Formuleringen behöver inte vara originell. Inte heller måste den vara sådan att den blivit ett berömt och bevingat uttryck. Det räcker att den ger uttryck för just min tanke, just nu, för att jag skall minnas den och upprepa den för mig själv.

 

I detta fall var det en mening ur Rabbe Enckells skådespel Agamemnon (1949) som jag stötte på, Klytaimestras replik: ”- – – Besatta / kan bli så känslolösa som ett stycke trä / då själen lämnat kroppen för en annan ort, / man vet ej vilken. – – -”

 

Detta är besattheten, den bibliska besattheten. Fjärran från alla sensationella filmer och medievärldens effekter. Själen – självet – har lämnat henne som hatar.

 

Var är hon? Var finns hon nu?

 

Hon har begått ett edsbrott och ett svek som ställt henne utanför den mänskliga gemenskapen. Formellt har hon inte blivit utesluten, tvärtom: hon har fått hjälp och stöd av samhället att förverkliga sin onda avsikt. Sådana är våra lagar – eller rättare sagt, så kan de manipuleras och utnyttjas av den som inte söker sanning och rättvisa utan har enbart sitt eget sjukliga maktbegär som mål och mening i livet.

 

Hon fick som hon ville. Men hon ville inte det hon fick: hatets eviga följeslagare, depressionen och meningslösheten.

 

Nu kan hon inte längre uttala ordet ’förlåt’. Hon kan inte inse att hon brutit, vad hon brutit. Hon kan inte förstå eller begripa sin skuld. Hon går vidare mekaniskt och känslolöst.

 

Men livet är inget grekiskt sorgespel, det är inte nödvändigt att kören – vi – stumma ser hennes och hennes närmastes ödesbestämda tragik gå i fullbordan. Därför!