Enligt ett berömt diktum av Theodor Adorno är poesiskrivandet en omöjlig – barbarisk – sysselsättning efter Förintelsen: ”Nach Auschwitz ein Gedicht zu schreiben, ist barbarisch.” Han har naturligtvis lika rätt som han har fel. För ett antidiktum står Frödings Xenofon i Ur Anabasis:
Men Xenofon, som kom ihåg den hårda vedermöda
hellenerna fått genomgå och ännu måste bida,
och hungersnöd och frost och efterblivna döda,
var stolt och glad att se hellener kunna lida
och ändå kunna glädja sig och höja sig
till mera ädla ting än sorgen över nöden
och icke som barbarer böja sig
i skräck och vanvett under hårda öden.
Andemeningen hos Adorno har dock flera tjeckiska skribenter gett uttryck för: dramat blev för dem det främsta sättet att uttrycka sina intryck av förtrycket.
Det är sant att vissa hatets manifestationer förstummar. Så är det också när Johannes skådar hur ondskans härjningar kulminerar i Uppenbarelseboken: ”Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad, som varade vid pass en halv timme.”
Pavel Kohout upplevde också ordens, slagordens, otillräcklighet i sin egen verksamhet. Han är född år 1928 och han lät sig entusiasmeras både av kommunismen och av kampen mot densamma i sitt hemland. Aktiv kommunist blev han en ledande personlighet under Pragvåren, undertecknade Charta77, uteslöts ur partiet och utvisades till sist ur sitt hemland.
Varje mänskligt samhälle i historien har kommit till det skede då det inte längre tål att höra sanningen om sig självt. Så är det också med individen. Hon som hatar lever i tron att hennes hat är kärlek och omtanke. Hon tror, på något sätt, att just hon till skillnad från andra sårar, slår och dödar av godhet och ädla motiv.