«

»

Jan 10

Dödens fribrev

”Ich hab’ mein Sach auf Nichts gestellt”.

 

Så inleder Goethe en dikt med namnet ”Vanitas! vanitatum vanitas!”.

 

I diktens fortsättning redogör han sedan för vad han tidigare trodde och ”satsade” på för att tala politikersvenska.

 

I mötet med det oförställda och nedbrytande hatet finns det många sätt att agera och reagera. Den 27-åriga judinnan Etty Hillesum [bloggen 11 och 13.11.] skriver dagbok (mars 1942) i klarsynt väntan på deportationen via Westerbork till döden: ”Och nu lämnar jag alla rykten och realiteter bakom mig och nu skall här studeras och läsas, hela långa kvällen. Hur förhåller det sig egentligen med mig? Inte en enda av dagens sorger och hotelser har fastnat i mitt sinne, jag sitter här nu vid skrivbordet så oberörd som ett nyfött barn, så helt inställd på att arbeta, som om ingenting höll på att hända i världen. Allt har till den grad lossnat och fallit av mig utan att lämna spår efter sig, och jag känner mig så uppbrottsklar som aldrig förr.”

 

Tåbb med manifestet hos Lars Ahlin talar om ett ”dödens fribrev” som hjälper honom att lösgöra sig från den kommunistiska ideologin.

 

”Ich hab’ mein Sach auf Nichts gestellt”. Den gångna julhelgen visade med all icke-önskvärd tydlighet att hon som hatar inte lämnat några blottor i sitt hat. Vädjanden – rop! – om försoning och barmhärtighet förklingade ohörda. Hon är beredd att föra sitt djävulska verk till slut.

 

Och ändå – och detta är julens budskap – kommer hon och hennes nya herre inte att slutligt segra.