Om Claus’ och Wolkers’ verk kan ses som uppgörelse med och frigörelse från en påvisk resp. kalvinistisk barndom, är Marnix Gijsen kritisk till både judisk och romersk-katolsk tro.
Den senare representerar hans barndom och den förra behandlas i romanen Joachim van Babylon. Gijsens rätta namn var Jan-Albert Goris, han var belgier och flamländare.
Berättelsen om Jojakim och Susanna återfinns i de apokryfiska skrifterna och handlingen tilldrar sig under den babyloniska fångenskapen. Susanna är den apokryfiska hjältinnan och det moraliska föredömet men i Gijsens bok får vi veta hur Joakims liv i hennes skugga gestaltade sig.
Gijsen skriver rättframt och tydligt på djupsinnighetens bekostnad. Summan av hans budskap är att livet i skuggan var mindre angenämt.
Han låter stundom som en Sinuhe egyptiern i Det Bästa-förkortning. Att både moral och omoral är förgängliga är visst och sant, liksom mänskan är det. Pulvis et umbra sumus. Också för den som lever under en inverterad Susannas – hon som svek – hat är detta en tröst.