I sin nobelföreläsning sade Wisława Szymborska:
Granted, in daily speech, where we don’t stop to consider every word, we all use phrases like ”the ordinary world,” ”ordinary life,” ”the ordinary course of events” … But in the language of poetry, where every word is weighed, nothing is usual or normal. Not a single stone and not a single cloud above it. Not a single day and not a single night after it. And above all, not a single existence, not anyone’s existence in this world.
Allting är mycket ovanligt men viktigast är att vår medmänska är ovanlig. Detta hjälper oss dikten att inse.
Hatet är ofta kollektivt och ospecificerat. Det kan också kärleken vara – nämligen den inbillade kärleken, den inbillade godheten.
En gång samtalade jag med en ung kurdisk, muslimsk kvinna som inte kunde förstå varför alla folk inte kunde hålla fred sinsemellan. För henne är alla mänskor lika värdefulla, försäkrade hon: kurder, araber, finländare, alla är hennes bröder och systrar!
—Judarna också? undrade jag.
—Naturligtvis inte! nästan fräste hon.
Judarna är inte mänskor. Någon gräns måste det ändå finnas.
Hon som hatar har anslutit sig till det tråkiga, sega, trista, vanliga hatet. Om hon blev ovanlig, om hon vågade vända på alla sina föreställningar och säga: Förlåt! skulle allt förändras.
Men hon läser antagligen aldrig poesi. Inte Szymborska i alla fall, hon är för farlig. En oväntad vändning, en paradox, och hon som hatar kunde få syn på sig själv.