I Nobelföreläsningen jag nämnde igår, sade Wisława Szymborska också:
I sometimes dream of situations that can’t possibly come true. I audaciously imagine, for example, that I get a chance to chat with the Ecclesiastes, the author of that moving lament on the vanity of all human endeavors. I would bow very deeply before him, because he is, after all, one of the greatest poets, for me at least. That done, I would grab his hand. ”’There’s nothing new under the sun’: that’s what you wrote, Ecclesiastes. But you yourself were born new under the sun. And the poem you created is also new under the sun, since no one wrote it down before you. And all your readers are also new under the sun, since those who lived before you couldn’t read your poem. And that cypress that you’re sitting under hasn’t been growing since the dawn of time. It came into being by way of another cypress similar to yours, but not exactly the same. And Ecclesiastes, I’d also like to ask you what new thing under the sun you’re planning to work on now? A further supplement to the thoughts you’ve already expressed? Or maybe you’re tempted to contradict some of them now? In your earlier work you mentioned joy – so what if it’s fleeting? So maybe your new-under-the-sun poem will be about joy? Have you taken notes yet, do you have drafts? I doubt you’ll say, ’I’ve written everything down, I’ve got nothing left to add.’ There’s no poet in the world who can say this, least of all a great poet like yourself.”
Vad Wisława nog inte visste var att en för många av hennes åhörare bekant poet sagt nästan detsamma fastän litet annorlunda. Gustaf Fröding skriver i slutet av dikten Predikaren:
Och konungen var led vid all sin ära
och vid all härlighet på denna jord,
och gat ej se med kärlek till sin kära
men började att tala visa ord:
”Jag sade till min själ: var glad, min själ,
ty allt har lyckats dig och gått dig väl
och du är rik och är en folkens förste
och nämns bland jordens konungar den störste
– men intet gladde mig, ty si, jag vet,
att allt är vind och tom fåfänglighet.”
”- Jag var den visaste på jordens ring
och all Egypti visdom visste jag
och alla stjärnors gång och alla ting,
som hänt från Noe tid till denna dag,
men vad kan visdom båta den som vet
att allt är vind och allt fåfänglighet?”
”- Med guld och koppar har jag smyckat husen
och gjort till ögnalust Jerusalem,
jag hade kvinnor hundraden och tusen
och sade: jag vill fröjda mig med dem,
ty ljuv är kärleken, men si, jag vet
att kvinnors kärlek är fåfänglighet.”
Men hon, som konung Salomo har kär,
fastän hon späd och ganska liten är,
sig böjde fram att se predikarns panna
och mellan händerna hans huvud tog
och såg och såg och ville icke tro
att dessa visa orden voro sanna
– då teg kung Salomo och log.
”Vi ler du, konung Salomo?”
Några gånger har jag här i bloggen citerat Predikaren – enligt traditionen kung Salomo – om alltings fåfänglighet.
Livet är fåfänglighet men ett kort, ljust leende skänks oss ibland innan döden.