Av en händelse stötte jag på mig själv.
På två olika platser, dessutom. Och slutsatsen jag drar av detta är att jag också förekommer på en mängd andra platser utan att själv vara medveten om detta. Var? Varför? I vilket sammanhang?
När jag gjorde mina första spån hade lokaltidningen typsättning med blytyper som placerades i kasten. Nuförtiden kan vem som helst till jämförelsevis små kostnader publicera vad som helst.
Och det gör vem som helst också. Vilket betyder att vem som helst annan får se sitt namn, sina gärningar och eventuellt även sitt yttre offentliggjorda i något av dessa små lokalhistoriska eller föreningshistoriska alster. Lokaltidningarna strävar ju till att varje ortsbo skall nämnas i tidningen minst en gång i året och synas på bild minst en gång vart tredje år.
Till och med i bevarade TV-program har jag tvingats se mig själv – bland publiken i unga år, när kameran gjorde ett svep ditåt.
Men ingen orkar läsa allt detta och alla andra råkar ut för samma sak – de publicitetshungriga i mångfalt högre grad.
Snart är vi borta och namnet och bilden är likgiltiga för alla.
Jag har citerat den tidigare men vad gör det – Hj. Gullbergs ”Tag bort fotografierna!”
Tag bort fotografierna! Vi döda
är känsliga för dylikt första tiden.
Anpassningen sker inte utan möda
till friden över allt förstånd, till friden
som ni har unnat oss i dödsannonsen.
Släpp oss! Er sorg förlänger vår begravning.
Namn och profil i marmorn och i bronsen
när vi ska byta namn och ändra stavning
är hinder som vi hellre vore utan.
I natt är vi den snö som faller flinga
vid flinga ljudlöst. Ansikte mot rutan,
vems namn är det du ropar? Vi har inga.
Inte för att jag tror på de föreställningar om de avlidnas tillvaro som ligger bakom dikten. Men han fångar en levandes känsla.