Låt oss plocka en dikt med litet lokal anknytning. Den heter Schnee:
Meinst du am Ende die Möwen, die Stiefel nachts
auf der Mole, nachts in den Schnee? Triest oder
Turku, Turku, Triest – wo sind die Flocken, wo
die Figuren, unsere Sohlen, was treten sie fest?
Meinst du den Lichtschein am Rand, die Tiefe,
meinst du den Blick, die offene See? Kein
Schnee, Schnee, Kot, Kaugummi, Eis, und
kein Schnee – Schneefall ist alles, was ich noch
weiß, blau sind die Hände, blau ist der Rest.
Detta påminner ju också om den dikt jag anförde av Jürgen Becker, som en variation på det södergranska ”Var lugn, mitt barn, det finnes ingenting”-temat.
Men ingen författare – och inget förlag – gör sig möda för att tala om för läsarna att ingenting finns. Och inte jag heller. Beyer talar om någonting alldeles bestämt. Det gör jag också.
Jag avser också blicken och det öppna havet. Snön som faller smälter genast bort i Trieste som i Åboland. En avgrundsond gärning kan inte döljas för alltid, den plågar samveten tills den förlåtits och försonats.