År 2005 utkom Alexei Yurchaks Everything Was Forever, Until it Was No More. The Last Soviet Generation.
Ur detta sociologiska reportage – som det också kan kallas – är det en episod som stannat i mitt minne. Det är berättelsen om två unga män i gymnasiet, den ena bosatt i Leningrad, den andra i Sibiren, som brevväxlar om sin gemensamma hobby och i förbigående utbyter vardagliga erfarenheter från de folkstyrda staternas enade välde, det som för evigt skulle befästa den ryska nationen.
Och där får vi veta hur man möter upp till det kommunistiska ungdomsförbundets möten och där sitter och läser en bok – det var på den tiden när ungdomar läste i böcker – och räcker upp handen när alla omkring en gör detsamma. Utan minsta intresse för det ärende, den resolution, som på detta sätt antas av en enig församling.
Det intressanta är däremot att dessa två unga män tillhör den blivande eliten, intelligentsian – i Ryssland vågar man fortfarande använda det ordet – och verkligen tar sin verksamhet och sitt framtida ansvar på allvar, på alla andra områden. Men det är som om ideologin lösgjorts från livet, den är tom på allt innehåll. Den är en formsak och ballong.
När Svetlana Aleksijevitj fick priset år 2015 var det första gången man belönade en journalist. Exempelvis hennes Tiden second hand: slutet för den röda människan har många likheter med Yurchaks bok. Det är samma stämningar som skildras. Man påminns om Ryszard Kapuściński (hon har också tilldelats det internationella pris som bär hans namn) men Aleksijevitj förefaller trovärdigare, mindre sensationssökande, grundligare och mera objektiv.
Så kan man säga att också den tredje i raden av de nobelpristagare som här behandlats har förställningen och sveket som ett centralt tema. Men till åtskillnad från Korsspindeln har de sovjet- och postsovjetmänskor som kommer till tals inte den tomma blick som kommer av att man svikit sig själv, sin tro och sina ideal och lever i en livslögn. I deras fall var det omvärlden som var förljugen.