Det är en rätt intetsägande bok. Det handlar om en irländsk familj som återförenas när ett av de många syskonen dör; dödsorsaken är självmord.
Berättaren är en medelålders, självupptagen och elak kvinna. Hon har höga tankar om sig själv men hennes reflektioner är småsinta och banala.
Så blir det hela en mörk och dyster berättelse. Det övergrepp den döde utsatts för i sin barndom kanske förklarar hans utsatthet i vuxen ålder – men det finns många likartade levnadshistorier och just ingenting i Enrights bok lyfter skildringen över det enahanda och intetsägande.
Som kioskroman skulle boken inte ha framgång. Av någon anledning fick den Bookerpriset.
Kanske för att livet är sådant. Och de flesta människor.