Med ett skärande skrik som spräcker glas och med smattrande trumvirvlar på en leksakstrumma av plåt gjorde Günter Grass sitt sensationella intåg i den tyska litterära världen.
Det var år 1959, boken hette Die Blechtrommel och den handlade om der kleine Oskar, der nicht wachsen wollte.
Oskar Matzerath föds år 1924, han är kasub från Danzig som Günter Grass själv. Han har stannat i växten efter ett fall i en trappa då han var tre år gammal – själv säger han att han inte ville bli större och själv beslöt att stanna i växten. Ja, kanske föll han aldrig – han befinner sig på ett vårdhem (”boende” säger man i Sverige) och kanske hör det till hans mentala utrustning att han föreställer sig sådant som aldrig skett.
Fördelen med detta perspektiv von unten är att Oskar – han talar om sig själv i tredje person med sitt förnamn – kan betrakta och kommentera världen som han vill, utan redovisningsskyldighet. Det är ett märkligt perspektiv.
Men redovisningsskyldigheten skulle bli högst aktuell för verkets upphovsman. Grass hörde till den efterkrigsgeneration av författare som högt och ljudligt också tog itu med frågan om Tysklands skuld och han betraktades som ett nationens samvete.
År 2006 bekände han så att han själv som sjuttonåring tjänstgjort i Waffen-SS under kriget. Reaktionen blev häftig. Lech Wałęsa krävde att han skulle lämna tillbaka sitt hedersmedborgarskap i staden Gdansk (Danzig), röster höjdes för att också Nobelpriset borde återlämnas eller återkrävas.
Oavsett om han deltagit i fördömliga stridsoperationer – vilket han förnekade – eller inte, var det naturligtvis ohederligt av Günter Grass att tiga om sin egen andel i krigshandlingarna på Hitlers sida. Det måste ses som en förfalskning av historien, därför att vi har rätt att förutsätta att ett självutnämnt sanningsvittne berättar hela sanningen.
Så blir det författaren själv som i sitt privata liv åskådliggör den livslögn som denna blogg haft som tema. Skrika och trumma kan hon nog, hon som hatar, så att myndigheter och terapeuter lyssnar. Och innerst inne vet hon, hela tiden, vad hon gjort och wie es eigentlich gewesen ist.