«

»

Feb 01

2000: Gao Xingjian

I novellsamlingen När jag köpte ett spinnspö åt farfar finns det en berättelse om en ämbetsman som omkommer i de tibetanska bergen. Det är hans egen ovana och oförtänksamhet som gör att han dukar under i snön och kylan.

En verserad ämbetsman vilse i en främmande omgivning högt över den värld där han annars är så hemmastadd, det är en utmärkt bild av mänskans existentiella predikament. Det är väl också därför denna ensam av andra berättelser fastnade i mitt minne.

Gao säger sig vara ateist även om han säger att frågan om Gud fyller honom med ”djup respekt”. (Man vet inte om Gud är imponerad av detta erkännande av en nobelpristagare.)  Men om själva skrivandet har han bl.a. följande att säga: ”Detta att tala till sig själv kan sägas vara själva upphovet till litteraturen. Att utnyttja språket till att kommunicera med andra är av sekundär betydelse. Det är först när människan låter sina erfarenheter och tankar formas i språket för att sedan skriva ner dem som de omvandlas till litteratur. När detta sker har författaren ingen som helst tanke på nyttan av vad han eller hon skriver, och kan inte heller tänka sig att resultatet någonsin kan komma att publiceras. Att författaren fortsätter att skriva beror på att skrivandet skänker stor glädje, kompensation och tröst.”

Kunde ämbetsmannen ha skrivit ner något av värde för eftervärlden medan hans lemmar långsamt stelnade i kölden, där uppe på världens tak?

Nej, skriver vi för oss själva, skriver vi för Gud. Lars Ahlin talade på sin tid för en förbönens estetik – han ville i sitt författarskap framställa världen som den är, med högt och lågt, som en förbön: så illa är det verkligen ställt med oss, förlåt!

Den som drabbats av Korsspindelns svek och lögner och som fråntagits sina barn, den har fått ett sår som aldrig kan läkas. Men att hennes ondska måtte få ett slut, det är en plikt att skriva – och därmed be – om och för.

Glädje, kompensation och tröst, skriver Gao – kanske det. Men så länge hon som hatar driver sitt onda verk är att skriva ett måste liksom ”att riva är en helighet så länge ruttet stinker” (Diktonius).