Också Tankred Dorst hör till de bortglömda – åtminstone i litteraturhistoriska verk på svenska och finska. Ändå belönades han med det ärorika Schiller-Gedächtnispreis så sent som år 2010 och på listan över dem som mottagit det priset finns idel tranor.
Men en regissörs verk sätter sällan varaktiga spår i litteraturens historia. Regissören – ordet i släkt med rex, konung – är den som regerar över illusionernas värld. När jag gör entré eller sorti, det är det han som bestämmer.
Visst har han också författat egna stycken men det var uppsättningar av stora klassiker som gjort honom berömd.
”Theater wird meistens gar nicht so sehr fürs Publikum gemacht, sondern für die reisenden Kritiker”, säger han själv. Så är också ett teaterstycke en inverterad gudstjänst. Hon som hatar levde i en värld där teatern hade stor betydelse – det gav henne tom. hennes dopnamn.
Men stycket tar slut. Applåderna tystnar, publiken har gått hem, vem skall hon längre förställa sig för? Nu ekar tomheten.