Botho Strauß menar att det tyska kulturarvet sedan länge har förfuskats, egentligen tog vanvården sin början redan i och med upplysningen. I Anschwellender Bocksgesang, några år efter Büchnerpriset, anspelar han på den antika tragedin – ”bocksången” var en hädisk drift med högre värden – och närmar sig därmed litet överraskande Nietzsches formuleringar.
Och förutom att nazismens efterspel, med alla dess syndabockar, förstört känslan för nationen har Strauß även låtit förstå att invandringen gjort rent hus med de sista resterna av det genuint tyska, den tyska högkulturens sista rester.
Kanske är det så. Men om det har någon större betydelse, kan meningarna vara delade om. Ljusstaken flyttas i historien.
Att själviskhet och vinningslystnad på lika vis tagit över makten också i Finland, det kunde Botho Strauß’ kolleger här vittna om, om det fanns någon som trädde upp och sade det. Men ingen finns som kan formulera det på samma klara och överbevisande sätt. Traditionshögern har blivit penninghöger, vänstern har förlorat sig i olika kristendomshatande kampanjer från legaliserat barnamord till främjande av alla upptänkliga perversioner.
Och en frukt av detta elände är att Korsspindeln går ostraffad och hennes onda dåd tvärtom uppmuntras och understöds.