En författare från Nya Zeeland som friskt blandar bl.a. māorimytologi och keltisk, som väver samman infödingars uråldriga föreställningar med dem vi kallar moderna västerländska, som fermt serverar båd’ fornt och färskt.
Det gör en rättvis bedömning omöjlig om man nu med rättvisa menar att kritikern bör begripa vad han eller hon läser. Men man måste ju inte komma med värdeomdömen.
Man kan citera Fröding i stället!
I samlingen Stänk och flikar skriver den grubbelsjuka skalden i titeldikten:
Frågas: ”varför blanda
högt och lågt så där,
mot det helas anda
olikarten skär?”
/ – – – /
Kunde ögat skåda
bilden av det hela,
kunde örat höra
strängarna, som spela
huvudmelodin,
kunde sedan båda
konstfullt sammanföra
allt i symfonin,
visste då vårt öga,
visste då vårt öra
att det högsta höga
och det lägsta låga,
våra tankar våga
dröjande beröra,
såsom toner höra
med i harmonin.”
Denna dag, den 1 mars 2019, är en dag då sorg och tacksamhet blandas. Sorg för vad hat och svek och ondska gör i världen också denna dag, tacksamhet för den hädangångna som nu befinner sig utom räckhåll för det onda.
Varför, varför dessa disharmonier, sorgelåt och lovprisning med samma spruckna instrument? Kritikern kan inte skriva om det han inte begriper. Men Fröding skriver:
”Men de skilda ljudens
helbegrepp är gudens,
icke människans,
formernas och skrudens
sammansyn är hans.”
Och Bibeln säger: För den som älskar Gud, samverkar allt till det bästa.