Under kriget vistades Bertolt Brecht i Finland och hans pjäs Herr Puntila und sein Knecht Matti har handlingen förlagd till ”Tavastland naarschtans” [någonstans].
Citatet därför att den också uppfördes på dialekt på Närpes nya stolthet Vridin – vridläktaren – och skoleleverna skickades ut för att bese den. Hur Verfremdungseffekten påverkades av att min klassföreståndare och en granne spelade i två av huvudrollerna, är en annan historia. Imponerande var det i alla fall att läktaren knakande roterade under oss.
Heiner Müller var östtysk och arbetade i den brechtska andan, också med Brechts pjäser. ”Social realism” kallas den ofta föga realistiska skildringen av arbetarnas bragder i den kommunistiska världen.
Den litteraturen var inte så intresserad av att berätta hur det är, eller har varit, utan den ville undervisa oss om hur det borde vara.
Om nu livet är en teater så kan man också säga att maskineriet en dag kommer att starta och presentera en annan värld för publikum. Och då får de kliva av och ta Verkligheten i besittning, som har sin hemortsrätt där.
Men de som levt i oförsonat hat, äktenskapsbrott och mened, vrids under gnissel och jämmer obönhörligen till en annan destination.