Till mina personliga favoriter – av de hittills avhandlade författarna – hör Derek Walcott och Odysseas Elytis. Den förres skildring av havet och havets historia är magnifik, den senares skildring är monumental men sträng i sin enhetliga uppbyggnad på ett annat sätt.
Där man gläder sig åt Walcotts formuleringsförmåga, hans känsla för ordmusiken och hans förmåga att ständigt finna de rätta metaforerna för vårt livs seglats, är det storslagenheten och den enkla skönheten – upphöjdheten – som lyfter och renar hos Elytis.
I Macedonien, där krigar man – om namn, med Grekland, om rätten att använda forna benämningar på sitt eget territorium. Och turkar och greker har fört en liknande kamp i många sekel.
Elytis’ Axion esti – ”det är (rätt och) värdigt” – bygger på bysantinsk liturgi och hela dikten är intrikat komponerad, med otaliga regelbundenheter och ”inomtextuella” allusioner som egentligen är helt överflödiga för läsningen men som författaren själv haft sitt höga nöje i att ciselera fram. (Författaren är väl också en läsare!)
Man skulle önska att de som nu sjunger hatets låga sånger fick byta text och melodi. I Grekland har Theodorakis’ tonsättning av diktverket blivit mäkta populär.
Hela denna blogg är en inbjudan att med öppna – öppna, inte tomma – ögon se våldets följder, att bekänna blodsdådet, att söka förlåtelse och försoning. Det vore rätt och värdigt.