Om Stagnelius skrivit efterkrigstida poesi, hade han kanske skrivit som Heinz Piontek:
Böhmerwald
Nicht leicht zu erklären,
wieso die Träume,
in undurchdringlichen Wäldern geträumt,
von bewachten kleinen Feuern
als tiefblaue Rauchfäden
steilgrad emporsteigen,
artistisch,
himmelhoch –
Ob sie womöglich
nach höheren Wesen suchen,
die Träume lesen,
durchschauen können –
Träume,
so beschaffen
wie jene Wesen im Flug – ?
Unten
in undurchdringlichen Wäldern,
die Träumer der Träume
fahrn aus dem Schlaf.
Det går att göra dikten hur mystisk som helst. Samtidigt är den klar, redig och sammanhängande. Egentligen behöver man bara veta att Böhmerwald är och var ett stycke urskog på gränsen mellan Tyskland och Tjeckoslovakien.
Drömmarna tolkas inte, de är givna: i stället förefaller det vara tolkningarna som dröms. Men egentligen är drömmarna det primära och verkligheten en tolkning, en kommentar kanske till det drömda?
När vi får en tolkning av gåtfulla drömmar, blir vi inte småningom övertygade om deras riktighet. I stället står innebörden genast klar: ja, det var detta den handlade om!
Hur många gånger har jag inte upplevt återkomsten till min ö! De första gångerna nådde jag inte fram, av olika orsaker. Men sedan har det stått klart att ingenting längre kan stå i vägen.
Werner Aspenström skrev i en välkänd dikt: ”Varför spärrar ni förstädernas gator? / Den ni väntar passerar inte förstäderna.”
Korsspindelns vägspärrar är meningslösa. Drömmar och samvete rör sig vertikalt. Ondskan får sin lön redan i hennes onda drömmar som nu förebådar uppgörelsen.