I mitten på 70-talet tycker man sig se en svacka i den litterära kvaliteten hos pristagarna. Men orsaken kan vara ett allmäneuropeiskt fenomen – att litterära prisnämnder vid denna tid ansett sig böra premiera författare med de rätta åsikterna. Samma fenomen kunde vi iaktta också beträffande Bookerpriset – David Storeys roman Saville (1976, bloggen 19 mars) är den idag kanske minst kända och erkända.
Hermann Kesten hade judiskt påbrå och han angrep nazismen. Han bodde som barn i Nürnberg och blev sedermera hedersmedborgare i staden. Han kan därför nästan ses predestinerad att behandla mänsklighetens moraliska dilemmata i sin produktion.
Det gör han också. Ett citat: ”Der Schriftsteller ist das ausgesprochene Weltbewußtsein. Die Literatur ist ein kontinuierlicher klinischer Befund der Menschheit. Die Literaturkritik ist daher immer Gesellschaftskritik.”
Det kunde vara ett program också för denna blogg. Men det finns inget allmänt världsmedvetande, det finns bara individuella samveten. Korsspindeln – hon som hatar – har dövat sitt i tron att det inte finns någon röst som kan väcka det till liv.
Men det är Hermann Kestens verk och inte det tusenåriga riket av hat som består.