Det fanns en tid när man talade om ”lantmätarlitteratur”, det var när bygdeförfattare ”inmutade” nya områden i Svensk-Finland både fysiskt och erfarenhetsmässigt. När Patrick White fick priset betonade Svenska Akademien att han var den förste australiern och det är han fortfarande, om man inte räknar med senare pristagare som efteråt flyttat till denna världsdel (J M Coetzee, 2003).
White skriver som en äkta australier, i nybyggartraditionen, fascinerad av öken och ödemark. I The Tree of Man finns alla de ingredienser som behövs för att en s.k. läsupplevelse snabbt skall glömmas bort.
Knappast hade Svenska Akademien väntat sig att White skulle ta emot priset genom att ta kängurusprång fram mot H M Konungens checkbeklädda hand. Boken jag nämnde handlar om ett nybyggarpar, mannen är vad man kallar en ”sökare” (dvs. en andligt högfärdig person som lider av vanföreställningen att hans väg till nåden måste vara på ett eller annat sätt speciell och olik andras).
Före han dör upplever mannen ett ögonblick av livsförklaring. Sådana är i verkligheten säkert minst lika sällsynta och oförklarliga som verkliga litterära begåvningar i Australien. Det är svårt att finna ett motiv för att rekommendera Patrick Whites böcker.