I en belägrad stad – fiktiv – konfronteras olika världs- och livsåskådningar. Boken är en del i en trilogi, som handlar om det brittiska världsväldet och uppehållandet av detsamma.
Man tänker på Camus’ Pesten och Camus var verkligen en av Farrells största inspirationskällor. Kanske var också Tidsandan en sådan, nihilism och existentialism var ju på modet hos dem som inte bekände sig till den dialektiska formen av materialism.
Farrell dog i en olyckshändelse vid 44 års ålder (Camus blev bara några år äldre) och man kan inte säga som Salman Rushdie som menar att han skulle ha kommit att bli en av litteraturens stora. Så enkelspårig är inte litteraturen. Men kanske det varit Farrell egalt.
Många är Bookerböckerna om det förlorade världsväldet, många av dem också nostalgiska och romantiska och någon enstaka – liksom Staying On (1977) – rentav vackra skildringar av äkta kärlek, till sist.
Mänskan är belägrad, säger Paulus, av fördärvsmakterna – synden, döden och vårt eget kött. De fräter oss sönder liksom skörbjuggen och hungern. Men han instämmer också med Job: ”Dock, jag vet att min förlossare lever och att han till slut skall stå fram över stoftet.”
Ännu en tid under Korsspindelns färla. En kort, liten tid.